I likhet med Sirkas och Tourpon är Jåkkåkaska, som Bror Länta tillhör, en fjällsameby. Som arktiska renskötarfolk i Sibirien följer de skandinaviska fjällsamebyarna renarnas naturliga flyttinstinkter. Eftersom renskötseln bedrivs inom stora områden är det självklart att renskötselåret inte ser likadant ut på alla platser, exempelvis kan det vara stora skillnader mellan hur långt renarna måste flytta mellan vinterbetesmarkerna och sommarens kalvningsland.
Bror Länta berättar under en kaffepaus i skogen intill Pärlälven:
– Det är bäst när det är så här. När renarna är samlade och mår bra. Ja, då mår jag bra också. Och det är egentligen bäst att bara använda skidorna när man skall hålla koll på dem. Om man kör med skotern direkt fram till området som renarna håller till i så är det lätt att renarna efteråt helt enkelt promenerar iväg genom att följa skoterspåret.
- För att vi inte skall behöva lägga all tid under vintern och vårvintern på att leta rätt på renarna… ja, det är så mycket skoterspår överallt numera, så utfordrar vi renarna med hö. Det är ett slit att få ut det i skogen, och egentligen har de mat så det räcker, men genom att mata dem med hö så håller de sig oftast kvar i området – och det underlättar för oss renskötare.
- Men ibland är renarna borta, och då gäller det att kunna spåra upp dem så fort som möjligt. Ofta räcker det med att ropa högt så kommer de! De känner igen min röst och efter en stund brukar de första dyka upp om jag ropar från utfordringsplats. Det kan vara alldeles tomt, men så hör man trampet i snön och snart kommer de med en väldig fart. Men det är bara vajor och kalvar som kommer fram till utfordringsplatserna nu under vårvintern. Sarvarna har ju inga horn just nu, så de har ingen chans att komma åt maten. Nu är det vajorna som bestämmer!
-Men snart är det dags att börja flytta renarna norrut, mot fjällen. Nu använder vi inga rajder längre, som förr, utan istället så samlar vi ihop renarna och driver dem med hjälp av hundar och skotrar. Det är fina dagar, när vi driver renarna till fjällen. Fast särskilt svårt är det egentligen inte. Renarna har det ju i kroppen, att det skall upp till fjällen alltså. Och om vi missar några renar så brukar de självmant komma upp lite senare.
- Förr flyttade vi både på våren och på hösten, men numera så flyttar vi renarna på hösten med hjälp av långtradare. Ja, det är mycket som har förändrats inom renskötseln under mitt liv.
- Men känslan är ändå densamma för mig. Stannar jag för länge i Jokkmokk så blir jag alldeles otålig. Det går bara inte! Då kokar nomadblodet i mig. Och då känner jag att jag måste upp till fjällen.