När ozonlagret är tunt ökar den ultravioletta strålningen från solen. Det märks inte bara på land, utan också under havsytan. Bland mikroalgerna, som är basen i den marina näringskedjan och som producerar hälften av allt syre på jorden, finns det både arter som gynnas och arter som missgynnas av starkare UV-strålning.
För att undersöka hur olika algarter reagerar på olika intensiv UV-strålning, placerar marinekologen Angela Wulff dem i petriskålar som monteras i ramar. Ramarna sätts sedan ut i havet på olika djup. Ju grundare de placeras, desto mer solljus når ner till algerna. Foto: Angela WulffEn del mikroalger bildar ett särskilt ämne, MAA, som skyddar dem mot farlig UVB-strålning. När solljuset blir starkare kan den typen av alger gynnas, på bekostnad av andra alggrupper.
”Algskum” från mikroalgssläktet Phaeocystis, en mikroalg som är mycket vanlig i både Arktis och Antarktis. Den tydliga bruna färgen visar att planktonproduktionen är hög både i vattnet och strax under isen. Phaeocystissläktet innehåller flera olika arter där flera av dem bildar sitt eget solskydd och klarar UVB-strålning relativt bra.
Foto: Angela WulffProduktionen av mikroalger är mycket hög i haven nära polerna, eftersom där finns gott om näringsämnen, som kväve och fosfor. Men mikroalgerna som lever i de kalla haven är mer känsliga för UVB-strålning än andra. Ozonhålet över Antarktis, och uttunningen av ozonskiktet i Arktis kan leda till att algfloran förändras. Det kan i sin tur påverka hela näringsväven i polarhaven, liksom tillgången till syre i atmosfären.
